Min älskade pappa
Tänk en sån underbar tur jag haft, som blev född av just mina föräldrar; Ebba Vilhelmina Eliasson f. Siikavuopio, och John Johan Levi Eliasson.
Min mamma gick bort den 19 augusti 2011, pappa levde ensam - med goda minnen, och med oss 3 barn, 9 barnbarn och 13 barnbarns barn kring honom, inte hela tiden, men inte alla samtidigt, men alltid nån av oss kika in- nå jag nästan varje dag eftersom pappa var min hund Trojas dagispappa :)
Har så fina minnen från barndomen med pappa, o mamma också såklart- men jag såg upp till pappa och beundrade honom som liten, ville göra saker som han gjorde,
minns att när vi gick i skogen, gick jag efter honom, och försökte stega just i hans fotspår, jag ville ju ta lika stora kliv som han.
Jag tyckte om att vara med dem vid trädfällning, och när jag var lite äldre så fick jag också kvista björkar som pappa.
När jag var tonåring, och pappa jobbade på LKAB, så brukade han på kvällarna göra lite extra jobb, bygga- o ibland riva- o då var jag med nångång och hjälpte till att dra ut spik från plankorna- jag borde nog ha sjungit;
-Jag vill va som du, gå som du uuuu, osv som Bakoo.
När jag fick barn, var mina föräldrar alltid där som backupp, stöd och som en helt naturlig platå dit vi alltid var välkomna att komma till, barnen kunde vara där när dom ville, när jag behövde ..jaa och som jag förstått nu av mina barn, det jag inte förstod då jag levde i ett ofriskt förhållande; mina föräldrar var den trygga grund för dem, som deras haltande föräldrar inte lyckades med.
Men ändå var ni båda så finkänsliga, att ni aldrig sa ett ont ord till mig om min dåvarande man- dom förstod kanske att det är ingen ide, lever man som medberoende, så ser man ju inte det utomstående ser.
Jag önskar att min mamma fått leva, så att hon kunnat se mitt nya förhållande- med en som hon känner, och säkert tyckte om förr ocskå, det får pappa nu sköta om och berätta.
Jag känner mig så nöjd o fröjdelig... att pappa var den enda som fick veta före, att vi skulle förlova oss:) Jag sa att det är en hemlis än så länge, min sambo var så traditionell och sa till pappa, när ha låg på sjukhuset i somras: Vi tänker förlova oss, får jag lov att ta din dotter? (fast på finska såklart)
På Eliassons vis stockade det sig i halsen på honom av berördhet, men sa inget, men nästa dag sa jag att du svarade in på hans fråga; då stockade sig igen i halsen på honom och så sa han; -du fick ett garage i alla fall :)
Jag vet att pappa var jättenöjd att jag o Allan hittat varandra, med honom gör jag saker som pappa o mamma brukade göra, saker som jag gjorde med dom- men saknat det så länge-
-nu får jag åter gå i någons fotspår, sitta med nån vid elden, ro fiskebåten, det är det pappa såg att vi trivdes så bra ihop.
Nu var det pappa det skulle handla om.
Fortsätter en annan dag.
Nu är en annan dag.
Som en Eliasson, i allafall min pappa och hans syskon familj, var inte så pratsamma av sig, så nu sitsta sommaren då jag tillslut sov hos pappa i två veckor- så inte pratade vi så himla mycke, korta fraser- konstaterande, vi kunde sitta tysta utan att det var nån konstig tryckt stämning för det.
Fast nu det sista halvåret, eller sista åren- har pappa velat berätta om förr i tiden, mer än han gjorde när mamma levde- naturlig förklarning; mamma berättade mer än gärna om tider förr- och då behövde ju inte pappa berätta, mer än fyll ai - eller rättare sagt; rätta om mammas minne svek- och då uppstd den karraktäriska "tinka" = diskutionen :)
På Pappas första barnbarn Robins bröllop i Abisko 2010...
Pappa med ett av barnbarns barnen, mitt barnbarn...Charlie tror jag- nu 4 1/2 år gammal.
Här är pappa med mitt första barn Nina, året är väl hösten 1986 eller så våre 1987
Vad fint du skriver om din pappa, morbror John, (och din mamma). Kram från Ruth